Linda Ylivainio från Tornedalen arbetar hos näringsministern

Det var avfolkningen i Tornedalen som fick mig att bli politiskt aktiv. Jag blev så medveten om det när jag gick på högstadiet, att det verkligen är en avfolkningsbygd och jag frågade mig om det går att leva här i framtiden. När det kom en tjej från Centerns ungdomsförbund till skolan och informerade om centerns politik kände jag direkt att wow, så där tycker jag också. Det var speciellt decentraliseringsfrågorna och miljöpolitiken som lockade mig. Jag gick med 1988 när jag var 13 år gammal. Ganska snart efter att jag gått med skrev några kompisar och jag en motion som kommunens centerpolitiker skrev under och tog med sig till fullmäktige.

Den handlade om att de elever som kom från utbyarna skulle få inackorderingsbidrag när de gick på gymnasiet i Pajala och när den gick igenom så kändes det verkligen som att det går att förändra världen genom ett politiskt engagemang! Samma sak kände jag när den första motion jag skrev till centerstämman gick igenom, att man inte skulle ha emballage till tandkrämstuber!

Maud är en så positiv kraft
Den 5 februari 2007 började jag arbeta som politiskt sakkunnig hos näringsminister Maud Olofsson. Det är huvudsakligen tre frågor jag arbetar med; regional tillväxt, entreprenörskap (speciellt kvinnors, invandrares och ungas företagande) och vissa branchfrågor som t ex gruv-och stålindustri och flyg-, rymd- och besöksnäring. Det är ett spännande och varierande jobb. Maud är en så positiv kraft, hon är både rolig och energisk. Jag veckopendlar till jobbet i Stockholm men i stort sett varje helg åker jag hem till Tornedalen.

Det var Jöran Hägglund, en av Maud Olofssons statssekreterare, som ringde mig två dagar före julafton 2006 och frågade om jag ville ha jobbet. Jag blev jätteförvånad. Men samtidigt kände jag att det skulle bli väldigt spännande. Just då var jag också ganska besviken för under hösten hade jag varit två röster ifrån att bli Övertorneås kommunalråd, så det kändes bra att göra något nytt.

Jag hade jobbat med Maud tidigare när jag jobbade på Riksdagens kansli 1999-2001 som politisk sekreterare och jag hade också haft med henne att göra när jag arbetade som politisk sekreterare för europaparlamentarikern Karl-Erik Olsson i Bryssel under åren 2001-2002.

Jag är fortfarande aktiv i kommunpolitiken här i Övertorneå. Jag sitter med i kommunstyrelsen och kommunstyrelsens au och så är jag ledare för centerpartiets kommunfullmäktigegrupp. Jag är enda kvinnan i kommunstyrelsens au och en av två kvinnor i kommunstyrelsen.

”Varje människa måste vem hon är för att inte gå vilse”
Jag har vuxit upp i Pirttiniemi och Teurajärvi. Mamma är från Korpilombolo och min biologiska pappa är från Teurajärvi. Jag är faktiskt född i Stockholm men på grund av att jag hade svår astma som liten rekommenderade en läkare oss att flytta tillbaka till Norrbotten. Det gjorde vi och det blev också bättre. Vi bodde i Pirttiniemi tills jag var nio år. När mamma och pappa skildes så fick jag en styvpappa och då flyttade vi till honom i Teurajärvi.

Jag hade så fantastiska lärare i skolan hemma i byn, Valborg Kyrö och Karin Nylund. De tyckte t ex att det var viktigt med hembygdskunskap och vi fick bl a intervjua gamla människor i byn och lära oss att koka lingonsylt och baka bröd. Det var nog en del som var skeptiska till det för det tyckte inte det var någon riktig undervisning men för mig har det gjort hela skillnaden! Att jag i skolan, först i Teurajärvi och sen också på högstadiet i Korpilombolo och gymnasiet i Pajala, fick lära mig att känna stolthet över min kultur och att vara trygg i min bakgrund har betytt otroligt mycket för mig. Inte minst som politiker är det viktigt att känna sig som en hel och trygg person när det blåser runt omkring en. I ett av klassrummen på gymnasiet i Pajala fanns ett citat av den gamle landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti, uppsatt på väggen: ”Varje människa måste veta vem hon är för att inte gå vilse.” Jag har ofta tänkt på det där, att det verkligen är så.

Fick lära mig mycket om de norska kvänerna
Jag minns också att vi i femman åkte till Lakselv i Nordnorge och där bl a träffade läraren Olav Beddari och hans elever som läste finska. Att träffa andra elever som också hade en finskspråkig bakgrund kändes väldigt speciellt. Jag fick lära mig mycket om de norska kvänerna då. I Sverige har ju begreppet kväner idag nästan blivit synonymt med motståndare till samer. Det tycker jag inte om.

En kulturchock att komma till universitetet
Efter gymnasiet åkte jag till Umeå för att plugga juridik. Jag var den andra akademikern i släkten, på mors sida, så det var en kulturchock för mig att komma till universitetet. Som juridikstuderande ska man helst plugga i Stockholm, Uppsala eller Lund. Det anses finast. Men jag sökte till det som var närmast och det var Umeå. Men man fick ju känna av att man ansågs som en B-jurist. Men hälften av dem som gick i min klass jobbar idag i Stockholm som advokater, åklagare och domare och ett helt knippe återfinns på regeringskansliet så inte kunde utbildningen vara så dålig. Efter jur.kandexamen skulle jag göra tingstjänstgöring i två år, då man bl a förbereder enklare mål, för att sedan kunna fortsätta till åklagare.

Min dåvarande sambo fick jobb i Övertorneå så vi flyttade dit och jag skrev klart examensarbetet samtidigt som jag jobbade på ICA. I den vevan behövde centerpartiets riksdagskansli en projektanställd över Europaparlamentsvalet och jag blev tillfrågad om jag ville komma dit och jobba. Det ville jag gärna och efter avslutad projektanställning fick jag en fast handläggartjänst där och återkallade min ansökan om tingstjänstgöring och jag har inte återvänt till juridiken efter det. Men jag har användning av min juristutbildning varje dag! I Umeå bedrev man nämligen en problembaserad undervisning som bl a innebar att man fick lära sig att analysera problem och strukturera lösningar. Att veta hur man ska angripa ett problem har man stor nytta av både privat och i arbetslivet och både som konsument och medborgare har jag glädje av att kunna juridik. Jag kanske inte vet allt men jag vet var man ska fråga.

Det gör mig ont. Frågor om homosexualitet och kvinnor betraktas som icke-frågor som vi inte talar om, det är som mjäll du får på axlarna och sopar bort. Vi försöker osynliggöra det obehagliga och på så sätt få bort det från agendan.

Ett spännande län att bo i
Det som är bra med Norrbotten är i alla fall att det ju har varit en mångkulturell tummelplats i århundraden och det gör det till ett så spännande län att bo i. Här finns ju till exempel både det mångkulturella Tornedalen och den samiska kulturen. Det är en stor rikedom. Jag möts av ett så positivt intresse för Norrbotten och Tornedalen. Men man kan fundera på vad som är typiskt norrbottniskt och vad som är typiskt landsbygd var som helst i världen, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula blev ju populär i hela världen och jag hade laestadianska klasskamrater som inte fick ha byxor på sig mer än när de åkte skidor, det finns ju andra religiösa inriktningar i andra delar av världen som också är väldigt stränga. Den globala byn är redan här!

För mig är det ett medvetet val att bo i Tornedalen. Jag har köpt hus här för att jag VILL bo här. Detta är min hembygd och det är här jag har mina rötter. När jag bodde söderut och fick hemlängtan så tänkte jag ofta på det, att det är så skönt att folk vet vem man är och vems flicka man är, att man finns i ett sammanhang. Och för mig finns det bara en plats där jag kan känna så. Det är här. Visst kan storstadens anonymitet vara avkopplande men det är aldrig nån på ICA i Sumpan , i Stockholm, som känner igen mig!

Här behöver jag aldrig förklara min historia, jag är någon, inte förmer än någon annan men någon. Och här finns allt det som jag värdesätter så mycket; människorna, naturen, min kärlek Göran och vårt enkla liv här i Kuivakangas.

Det finns en stor nyfikenhet hos människor jag möter över min bakgrund. Att jag tillhör en minoritet gör mig till en intressantare person! Förut kunde jag bli arg och otålig över den stora okunskapen, som när skåningar frågar om Tornedalen tillhör Sverige, vi har ju tillhört Sverige längre än de har gjort! Men nu är jag inte så arg längre, jag känner mer att okunskapen ger mig en möjlighet att berätta om oss tornedalingar, om vårt språk och vårt område. Jag tänker som så att vi har alla fått ett ambassadörsuppdrag när vi fötts, att informera om vår minoritet.