Tärendö betyder fortfarande väldigt mycket för mig även om jag inte längre bor här. Här kan jag vara bara Charlotte och här har jag hela min släkt och många kompisar som jag haft långt innan jag blev skidåkare. Tärendö är fortfarande hemma för mig. Jag har också valt att fortsätta skida för klubben här. Det känns hur kul som helst att representera hembyn när jag är ute på tävlingar. Och jag vet att det uppskattas mycket här hemma.

Jag åker alltid hit till jul och påsk och som nu till sommaren. När jag gick på skidgymnasiet i Malmberget så åkte jag hem varje helg men nu när jag bor i Östersund blir det förstås inte lika ofta. Det är ju över 80 mil mellan orterna.

Östersund är en så bra skidåkarstad

Under tävlingssäsongen uppskattar jag väldigt mycket att ha en plats att landa på och just nu är det Östersund. Att jag flyttade dit beror på att det är en så bra skidåkarstad. Alla, utom en, i skidlandslaget bor faktiskt i Östersund. Vi får så bra möjligheter att utvecklas där och det går också att kombinera träning med studier. Jag har bl a läst idrottsvetenskap på Mittuniversitetet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska bli när jag blir stor så jag får se vad jag ska läsa i framtiden.

Att jag ville flytta till Östersund berodde också på att min pojkvän bodde där. Det känns förstås bra att kunna bo på samma plats.

Jag tränar minst tio timmar i veckan och som mest blir det 30 timmar. 750 träningstimmar om året måste jag få ihop. Nu på sommaren blir det mycket löpning, rullskidor, styrketräning och cykel. Att springa med stavar på myrarna här i Tärendö är jättebra träning!

Att det gått så bra för mig som skidåkare tror jag till stor del beror på att jag aldrig känt någon press hemifrån att jag måste hålla på med skidåkning. Mamma och pappa var inte alls idrottsintresserade när jag var liten och det tyckte jag var jättebra. Det blev min grej som jag fick utforska själv. De har bara funnits där som stöttning.

Det var farfar som drog med mig till skidspåret. Både min farbror och min faster hade hållit på med skidåkning så det fanns i släkten och när farfar väl hade dragit med mig så började jag träna ett par gånger i veckan från det jag var sju år ungefär.

Skidträningen var alltid på lek och jag minns hur jag kunde se i tränaren Sven Winsas ögon att han tyckte skidåkning var det bästa som fanns. Det är viktigt med sådana förebilder.

Här är man nöjd med det man har

När jag inte varit hemma på ett tag så längtar jag alltid hem och längtan är alltid som störst när jag vet att jag ska få åka upp. Jag är så glad att det finns flygplats i Pajala nu. Då kan jag lätt ta mig hem. Det är människorna här jag saknar och så lugnet som finns här. Jag tror att den här inställningen hos folk här, att man är nöjd med det man har, har påverkat mig mycket. Man känner också att man duger som man är och här är det till exempel inte så viktigt med märkeskläder. Och så lever man nära naturen. När jag gick i skolan här så var vi mycket ute i skogen och lärde oss också mycket om livet förr. Och vi fick både fjällvandra i Tarfala och besöka Haparanda skärgård!

Det är svårt att veta hur det blir i framtiden men så länge jag håller på med skidåkning så kommer jag i alla fall inte att bo här. Däremot kan jag inte utesluta att jag skulle kunna bo någonstans i övriga Norrbotten där det finns bra möjligheter för mig att utvecklas som skidåkare.

Att många tjejer flyttar härifrån tror jag beror på att karriären är så viktig för oss. Normen för tjejer i de här trakterna är att vi ska utbilda oss och gå på universitet medan killar ska ut och jobba så fort som möjligt. Trenden för tjejer är också att man ska flytta härifrån och det är väldigt svårt att bryta den trenden. Om man ska lyckas med det tror jag att man måste locka med just utbildning, kanske olika slags distansutsutbildningar.

Jag önskar att jag kunde prata med min mormor

När jag tänker på tornedalskultur tänker jag först och främst på det finska språket. I intervjuer blir jag ibland uppmanad att säga något typ: Det här visste du inte om mig. Då berättar jag gärna om just det, att man i Tornedalen också talar finska/meänkieli. Jag förstår en del själv men är faktiskt ganska arg på mamma och pappa för att de inte lärde mig språket. Det som är tråkigast med att inte kunna språket är att jag inte kan prata med min mormor. Hon är från Finland och pratar lika lite svenska som jag pratar finska. Vi får ha med oss mamma som tolk när vi ska prata med varandra!

Vi läste meänkieli på lågstadiet men den allmänna inställningen hos alla då var att det bara var töntigt. Jag vet inte varför det var så. Sen läste jag finska på gymnasiet ett år men jag tyckte det var ganska svårt med grammatiken och sen kände jag att jag inte riktigt hade tid att prioritera det ämnet. En kompis till mig som jobbat inom äldreomsorgen sa att det är jättebra att jobba med gamla om man ville lära sig meänkieli. De bryr sig inte om att man säger fel så då vågar man prata mycket mer. Så det kanske vore ett sätt att lära sig språket!