Om finskbeslektede folk, språk og kulturer i Norge,Sverige og Russland.
Se hvor språkene snakkes!
Finsk i Norge, Sverige og Russland • Kvensk i Norge
Meänkieli ~ tornedalsfinsk i Sverige
Karelsk og vepsisk i Russland
Les hvor språkene snakkes.
 
Lytt til innledningen suomeksi norsk

Om Tukkipojat
Markus Forsberg og Daniel Sandström spiller de to tornedalsguttene Adam og Nicolai. Nicolai har dratt til Stockholm hvor han har levd det søte livet. Adam har glidd inn i folden hjemme og blitt som de andre, eller kanskje ikke? De to møtes og skal planlegge et show i bryllupet til Karl Ove og Monica. Karl-Ove var den verste mobberen på skolen. Er hevnen søt? Vi kjenner oss mye igjen i stykket. Kjønnsrollene på småsteder i Tornedalen er vel ikke mer rigide enn på småsteder i Norge.

Modige Nikolai gir forsiktige Adam litt innblikk i hva han torte å gjøre i Stockholm. Queer-show, javel. Greit i Stockholm, men kan man drive med slikt i Tornedalen, hvor machokulturen står sterkt? Ingen mann der vil vel være være knapsu - feminin?  Hvordan er toleransen hvis man er litt annerledes?

 
   
 
   
 
   
 

 

Skuespiller Markus Forsberg om Tukkipojat

 
Mona Mörtlund
Tornedalsteaterns förtjänst att Markus stannar i Tornedalen
 

Markus Forsberg

- Det är helt klart Tornedalsteaterns förtjänst att jag är kvar i Pajala. Utan deras verksamhet skulle jag ha flyttat för länge sen.

Så säger Markus Forsberg, en av många teaterintresserade ungdomar i Tornedalen.

- Just nu arbetar jag med en föreställning som heter Hata mig bara du älskar mig, som är skriven av Pajalakillarna Daniel Sandström och Daniel Swenn. Det är en ungdomspjäs som tar upp frågor om identitet, vem man är i förhållande till familj och vänner. Det är allmänmänskliga frågor. Jag spelar Larry, en alkoholist. Han är en karaktär som lättar på trycket i pjäsen, även om han också är en sorglig karaktär.

Leken lockade

Intresset för teater väcktes hos Markus redan på mellanstadiet. Läraren Hugo Rantatalo startade en teatergrupp med eleverna. Sedan kom Markus i kontakt med teaterledaren Bror Astermo och lockades att vara med i Tornedalsteaterns Bakom kulisserna- projekt, där ungdomar tillsammans med ledare under en helg arbetar med att sätta upp en föreställning.

Foto: Kjell Kangas  
- När jag gick i 8:an så var jag med i föreställningen En vintersaga av Margit Pian Tornberg Hjelm. Jag spelade Kung Vinter. Över 1000 personer såg föreställningen, som sattes upp på Torneälvens is. Det var jätteroligt att vara med där.

Det var leken som först lockade Markus att börja med teater. Sen uppmärksamheten, att man syns. Nu säger han att han gått tillbaka till leken.

- Och så gemenskapen, att man gör något tillsammans. Det är som att vara med i ett idrottslag. Man har ett gemensamt mål att sträva mot.

I början var det skådespeleriet som var viktigast för Markus, men nu är det manusskrivandet som intresserar honom mest. Han har skrivit manus till både en föreställning om musikerna Kaggen och Bengt-Ola och till skolföreställningen Vi kan, vi vill, vi törs.

- Det är det som är Tornedalsteaterns styrka, att man får prova på allt. ToTe har verkligen stått för min kulturella fostran, skolat mig. Jag kan känna mig lite orolig ibland för att det nu är på väg att bli för proffsigt. Att ge oetablerade en chans betyder så mycket.

Idag är teatern också så självklar här. T o m laestadianska ungdomar går på teater nu! Och när vi satte upp Mikael Niemis pjäs om vägstrejken i Pajala, så var det fler män än kvinnor på scenen. Det är inget hinder längre att vara kille! Och så är alla åldrar med nu.

- Jag tror också att i och med att teatern etablerat sig här så har intresset för andra konstformer ökat, t ex för musik, dans och skrivande. Teatern har blivit ett lokomotiv för kulturintresset hos människor.

Att Tornedalsteaterns verksamhet också har betytt mycket för många individers självförtroende säger sig Markus ha sett många gånger. Hur människor blivit starka och vågat börja ta plats.

Viktigt för språket

- Och så har det förstås betytt väldigt mycket för språket. Kanske det inte haft en avgörande betydelse, det är ju mycket annat också som påverkar, men att människor hör språket på scenen betyder mycket. Det höjer språkets status. Idag är det inte längre något konstigt med att man spelar teater på meänkieli i Pajala, men jag tror det är väldigt viktigt för människor utanför Pajala att höra språket användas på scenen.

Markus pratar inte meänkieli själv och säger sig sakna det väldigt mycket.

- Det känns som en stor brist att inte kunna tala språket. Man går miste om så många berättelser. Jag längtar verkligen efter att kunna det och har också gått en kurs i meänkieli. Och så försöker jag lyssna och läsa mycket.

I Markus föräldrahem talades inte meänkieli, även om föräldrarna ibland använde det sinsemellan som ett hemligt språk.

- För den generationen var det nog självklart att man försökte fostra barnen till att bli svenskar. Och skamkänslorna över språket, att det inte dög, fördes över på oss.

Jag tror att många ungdomar som förlorat kontakten med tvåspråkigheten känner att de inte har en plats i samhället.

Det där med att ha en plats att känna sig hemma på funderar jag mycket över. Jag tror att det är svårt för ungdomar överallt, men jag tror att vi i Tornedalen känner av det extra mycket för att vi inte fått ta del av språket. Och det känns också som att vi inte hör hemma i något land, varken i Finland eller Sverige.

- Många ungdomar bryr ju sig inte alls om språkfrågan och andra upplever att man försöker pracka på dem det här språket i skolan nu. Det känns negativt och tvingande. Men jag har märkt att de som är med i teatern är positivare till språket än de som står utanför.

Dags att fara iväg

För några år sedan gick Markus en utbildning till multimediaproducent i Piteå.

- Vi fick prova på det mesta; ljud, formgivning, bild, radio, TV, dataspel, hemsidor, projektledning, text, kommunikation och film. Jag jobbar lite med det här nu, med formgivning av hemsidor och lite skrivande. Och så är jag med i en grupp på Sveriges Radio, en slags panel, som diskuterar aktuella händelser. Genom våra diskussioner vill vi inspirera andra att fortsätta samtalet vid köksbordet.

När jag kom tillbaka från Piteå fick jag också lite jobb inom teatern och så är jag kontaktperson, en sorts jourhavande vän, några timmar i veckan, via Socialen.

- Men jag känner att det kanske är dags att fara iväg härifrån en sväng nu. För att kunna se bättre! Jag har sökt in på några skrivarkurser, för jag vill fortsätta skriva. Och gärna för teatern.

Teatern är verkligen så viktig för mig. Mycket i samhället är så förljuget och manipulerat, teatern känns ärligare. Man manipulerar visserligen där också, men man gör det ärligt. Och inom teatern känner jag att ingen vill mig illa. Tvärtom, man vill mig väl!

Vill du veta mer om Tornedalsteatern, gå in på: http://www.tornedalsteatern.com

Nettredaktor og vevskredder: Bente Imerslund, web (at) finsk.no eller benteime (at) online.no