Om finskbeslektede folk, språk og kulturer i Norge,Sverige og Russland.
Se hvor språkene snakkes!
Finsk i Norge, Sverige og Russland • Kvensk i Norge
Meänkieli ~ tornedalsfinsk i Sverige
Karelsk og vepsisk i Russland
Les hvor språkene snakkes.
 
Lytt til innledningen suomeksi norsk
 Sekarotu ‘blandingsrase’ - Tukkipojat - Markus Forsberg 

Sekarotu (‘blandingsrase’)

I mai 2018 hadde Tornedalsteatern premiere på dramaet Sekarotu. Stykket omhandler de overgrep den svenske staten gjorde mot nasjonale minoriteter på 1900-tallet. Hovedfokus er på tornedalingene og på vanskelige spørsmål om svenskers identitet, opprinnelse og likeverd, for eksempel: Hvem er jeg? Er jeg rent svensk? Hvem er rent svensk i dag? Hvem bestemmer hva som er rent?

Oi, dette er ikke valglokalet. Jeg har kommet til feil etasje – väärä kerros
Oi, dette er ikke valglokalet.
Jeg har kommet til feil etasje – väärä kerros.

I dette stykket går unggutten Petter for å stemme ved et politisk valg. Siden han tror han er rent svensk, vet han hvem han skal stemme på. Gutten går feil og havner ved en feiltakelse på et slags museum i kjelleren under Uppsala universitet, der det rasebiologiske instituttet tidligere holdt hus. På muséet oppdager han fire jernstatuer som etter hvert begynner å leve. De forteller at de ble omskapt til statuer da Sverige tok fra dem identiteten og gjorde dem ansiktsløse. Språket deres var forbudt og de ble hvirvlet inn i forsvenskningsprosessen. Statuene forstår hvilket parti Petter vil stemme på og er så fortørnet over det at de begynner å provosere han. De er nemlig hans forfedre, men det forstår ikke Petter, for han vet ingenting om sin egen bakgrunn. Statuene forteller om den og samtidig om sine egne liv og om hva som skjedde med dem. Petter møter både seg selv og sin ukjente fortid. 

Handlingen i Sekarotu er fra Sverige. Lignende drama kunne nok vært spilt i mange land. Er handlingen bare historisk? Nei dessverre ...

Noen dager før vi overvar før-generalprøven, fikk vi et intervju med manusforfatteren. 

4 c3155051 a14b 4a33 a858 f9960e7a78cf Regina Veräjä

 

Regina Veräjä, du har skrevet manuskriptet til skuespillet Sekarotu, som Tornedalsteatern snart har premiere på her i Pajala. Idéen til dette stykket, hvor kom den fra?
Sekarotu betyr jo ‘blandingsrase’, idéen fikk jeg fra min egen bakgrunn. Jeg er født i et mangekulturelt miljø, med meänkieli, samisk, finsk og svensk og alle mulige språk og kulturer i ørene. Hele mitt liv har jeg hørt om mennesker som har følt seg feilaktig og brutalt behandlet på grunn av det. Ulike fortellinger har lenge levd inni meg, men jeg har lett etter en måte å presentere dem på. Det stoffet fortjener å bli fortalt.
– Har stykket fått mye oppmerksomhet før premieren?
– Ja, denne uka har det vært en del i media. Nylig kom en utredning fra Svenska Tornedalingarnas Riksförbund – Tornionlaaksolaiset og ungdomsforbundet Met nuoret. Utredningen har en sterk tittel: Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800 – och 1900 – talet. Utredningen ble finansiert av Kulturdepartementet og den er ført i pennen av dr. philos Curt Persson. I april i år overlevert kulturministeren. Her dokumenteres de beryktede skallemålingene og andre alvorlige tvangshandlinger mot den finsk-svenske befolkningen i Tornedalen. 

6 IMG 9978 gledesdans

 


Til høyre: Unge Orvokki, Henne og Elle-Risti i gledesdans over den gode potetavlinga. Petter er bare tilskuer. Like etterpå dukker doktoren med hodeskallemålingene opp ...

 

 

 

8 IMG 9988 skallemåling9 IMG 9984 Petter skallemåling

– Har du hatt noe samarbeid med Curt Persson?
– Jo, jeg har faktisk hjulpet han med feltstudiene, altså med å finne intervjuobjekt. Vi er to personer som har gjort intervjuene. 

Både Henne (til venstre) og Petter blir offer for hodeskallemåling. Her nytter ingen motstand. 

– Si litt mer om dette dramaet og om hvilke språk skuespillerne snakker. 
– Tornedalsteatrets oppdrag er å spille og produsere stykker på meänkieli. Det er fem skuespillere i denne oppsetningen og unge Petter er totalt uvitende om sin blandingskultur, han er helt svenskspråklig. Statueparet Orvokki og Gerhard krangler og elsker på meänkieli og finsk. Også de to siste – Henne og Elle-Risti snakker mest meänkieli, litt blandet med svensk. Alla fire skulpturene gestalter også andre karakterer og handlingen foregår på flere tidsplan. Plutselig bytter Henne ansikt og blir en internatbestyrerinne. Med vold skal hun lære de små samisk- og finsktalande barna. Elle-Risti, Orvokki og Gerhard både folkeskikk og svensk språk. Det er vanlig for Tornedalsteatern å spille på to språk. Nå tekster vi begge veier, så publikum kan hele tida lese den projiserte teksten over scenen. 

– Har du arbeidet lenge med Sekarotu?
– Ja, det er min lengste teaterprosess hva gjelder manus. Jeg besøkte det rasebiologiske arkivet i Uppsala for 2 ½ år siden. Der falt brikkene på plass, så jeg forsto hva jeg måtte gjøre. Siden har tanken fått modnes. Jeg har også mye respekt for temaet, men en slik respekt må man våge å nærme seg. Hvordan skal man komme såpass videre at man kan fortelle? Jeg synes Sekarotu har blitt en verdig fortelling, fordi regissøren har tilføyd mye humor og varme.
– Så du er fornøyd når du ser øvelsene?
– Ja det er faktisk enda bedre enn jeg hadde trodd.

– I Norge sier mange både kvener og ikke-kvener at det er for mye mas om fortida, om urett, man må se framover slik samene gjør. De får med ungdommen og har mye sang og musikk. Har dere den samme konflikten her mellom gammel urett og det nye?
– Jo, absolutt, det hører man, og ikke bare fra ungdommer. Mange sier: La oss ikke grave i det som har vært, vi må vise våre perler, våre fineste saker. Jeg synes ikke det er noen motsetning, vi trenger både og. Visse saker er dystre og mørke, men de må likevel fram. Alt er jo ikke bare svart, for stykket har mye humor. Det føles absurd og helt surrealistisk med slike levende statuer, men de har jo en gang vært mennesker.

 

Om Tukkipojat  Markus Forsberg og Daniel Sandström spiller de to tornedalsguttene Adam og Nicolai. Nicolai har dratt til Stockholm hvor han har levd det søte livet. Adam 

har glidd inn i folden hjemme og blitt som de andre, eller kanskje ikke? De to møtes og skal planlegge et show i bryllupet til Karl Ove og Monica. Karl-Ove var den verste mobberen på skolen. Er hevnen søt? Vi kjenner oss mye igjen i stykket. Kjønnsrollene på småsteder i Tornedalen er vel ikke mer rigide enn på småsteder i Norge.

Modige Nikolai gir forsiktige Adam litt innblikk i hva han torte å gjøre i Stockholm. Queer-show, javel. Greit i Stockholm, men kan man drive med slikt i Tornedalen, hvor machokulturen står sterkt? Ingen mann der vil vel være være knapsu - feminin?  Hvordan er toleransen hvis man er litt annerledes?

Skuespiller Markus Forsberg om Tukkipojat

 
Mona Mörtlund
Tornedalsteaterns förtjänst att Markus stannar i Tornedalen
 

Markus Forsberg

- Det är helt klart Tornedalsteaterns förtjänst att jag är kvar i Pajala. Utan deras verksamhet skulle jag ha flyttat för länge sen.

Så säger Markus Forsberg, en av många teaterintresserade ungdomar i Tornedalen.

- Just nu arbetar jag med en föreställning som heter Hata mig bara du älskar mig, som är skriven av Pajalakillarna Daniel Sandström och Daniel Swenn. Det är en ungdomspjäs som tar upp frågor om identitet, vem man är i förhållande till familj och vänner. Det är allmänmänskliga frågor. Jag spelar Larry, en alkoholist. Han är en karaktär som lättar på trycket i pjäsen, även om han också är en sorglig karaktär.

Leken lockade

Intresset för teater väcktes hos Markus redan på mellanstadiet. Läraren Hugo Rantatalo startade en teatergrupp med eleverna. Sedan kom Markus i kontakt med teaterledaren Bror Astermo och lockades att vara med i Tornedalsteaterns Bakom kulisserna- projekt, där ungdomar tillsammans med ledare under en helg arbetar med att sätta upp en föreställning.

Foto: Kjell Kangas  
- När jag gick i 8:an så var jag med i föreställningen En vintersaga av Margit Pian Tornberg Hjelm. Jag spelade Kung Vinter. Över 1000 personer såg föreställningen, som sattes upp på Torneälvens is. Det var jätteroligt att vara med där.

Det var leken som först lockade Markus att börja med teater. Sen uppmärksamheten, att man syns. Nu säger han att han gått tillbaka till leken.

- Och så gemenskapen, att man gör något tillsammans. Det är som att vara med i ett idrottslag. Man har ett gemensamt mål att sträva mot.

I början var det skådespeleriet som var viktigast för Markus, men nu är det manusskrivandet som intresserar honom mest. Han har skrivit manus till både en föreställning om musikerna Kaggen och Bengt-Ola och till skolföreställningen Vi kan, vi vill, vi törs.

- Det är det som är Tornedalsteaterns styrka, att man får prova på allt. ToTe har verkligen stått för min kulturella fostran, skolat mig. Jag kan känna mig lite orolig ibland för att det nu är på väg att bli för proffsigt. Att ge oetablerade en chans betyder så mycket.

Idag är teatern också så självklar här. T o m laestadianska ungdomar går på teater nu! Och när vi satte upp Mikael Niemis pjäs om vägstrejken i Pajala, så var det fler män än kvinnor på scenen. Det är inget hinder längre att vara kille! Och så är alla åldrar med nu.

- Jag tror också att i och med att teatern etablerat sig här så har intresset för andra konstformer ökat, t ex för musik, dans och skrivande. Teatern har blivit ett lokomotiv för kulturintresset hos människor.

Att Tornedalsteaterns verksamhet också har betytt mycket för många individers självförtroende säger sig Markus ha sett många gånger. Hur människor blivit starka och vågat börja ta plats.

Viktigt för språket

- Och så har det förstås betytt väldigt mycket för språket. Kanske det inte haft en avgörande betydelse, det är ju mycket annat också som påverkar, men att människor hör språket på scenen betyder mycket. Det höjer språkets status. Idag är det inte längre något konstigt med att man spelar teater på meänkieli i Pajala, men jag tror det är väldigt viktigt för människor utanför Pajala att höra språket användas på scenen.

Markus pratar inte meänkieli själv och säger sig sakna det väldigt mycket.

- Det känns som en stor brist att inte kunna tala språket. Man går miste om så många berättelser. Jag längtar verkligen efter att kunna det och har också gått en kurs i meänkieli. Och så försöker jag lyssna och läsa mycket.

I Markus föräldrahem talades inte meänkieli, även om föräldrarna ibland använde det sinsemellan som ett hemligt språk.

- För den generationen var det nog självklart att man försökte fostra barnen till att bli svenskar. Och skamkänslorna över språket, att det inte dög, fördes över på oss.

Jag tror att många ungdomar som förlorat kontakten med tvåspråkigheten känner att de inte har en plats i samhället.

Det där med att ha en plats att känna sig hemma på funderar jag mycket över. Jag tror att det är svårt för ungdomar överallt, men jag tror att vi i Tornedalen känner av det extra mycket för att vi inte fått ta del av språket. Och det känns också som att vi inte hör hemma i något land, varken i Finland eller Sverige.

- Många ungdomar bryr ju sig inte alls om språkfrågan och andra upplever att man försöker pracka på dem det här språket i skolan nu. Det känns negativt och tvingande. Men jag har märkt att de som är med i teatern är positivare till språket än de som står utanför.

Dags att fara iväg

För några år sedan gick Markus en utbildning till multimediaproducent i Piteå.

- Vi fick prova på det mesta; ljud, formgivning, bild, radio, TV, dataspel, hemsidor, projektledning, text, kommunikation och film. Jag jobbar lite med det här nu, med formgivning av hemsidor och lite skrivande. Och så är jag med i en grupp på Sveriges Radio, en slags panel, som diskuterar aktuella händelser. Genom våra diskussioner vill vi inspirera andra att fortsätta samtalet vid köksbordet.

När jag kom tillbaka från Piteå fick jag också lite jobb inom teatern och så är jag kontaktperson, en sorts jourhavande vän, några timmar i veckan, via Socialen.

- Men jag känner att det kanske är dags att fara iväg härifrån en sväng nu. För att kunna se bättre! Jag har sökt in på några skrivarkurser, för jag vill fortsätta skriva. Och gärna för teatern.

Teatern är verkligen så viktig för mig. Mycket i samhället är så förljuget och manipulerat, teatern känns ärligare. Man manipulerar visserligen där också, men man gör det ärligt. Och inom teatern känner jag att ingen vill mig illa. Tvärtom, man vill mig väl!

Vill du veta mer om Tornedalsteatern, gå in på: http://www.tornedalsteatern.com

Nettredaktor og vevskredder: Bente Imerslund, web (at) finsk.no eller benteime (at) online.no