Om finskbeslektede folk, språk og kulturer i Norge,Sverige og Russland.
Se hvor språkene snakkes!
Finsk i Norge, Sverige og Russland • Kvensk i Norge
Meänkieli ~ tornedalsfinsk i Sverige
Karelsk og vepsisk i Russland
Les hvor språkene snakkes.
 
Lytt til innledningen suomeksi norsk

De skogsfinska/östfinska släktnamnen uppstod troligen under 1200-talet som ett koppling till erämarksbruk (utmarksbruk), för att kunna ha kontroll över vilka odlingar eller utmarker som tillhörde en viss familj eller klan. Släktnamnen hade sin upprinnelse i ett huvudord och en ändelse -inen. Huvudordet gick tillbaka på ett förnamn, ett yrke eller någon karaktär som var kopplad till den patriark, efter vilken man först börjat använda det. Dessa släktnamn hade blivit en av flera etniska kännetecken för den östfinska befolkningen och dess kultur, en befolkning huvudsakligen bosatt i Savolax och Karelen.

De östfinska släktnamnen följde naturligt med vid migrationen och kolonisation av de mellanskandinaviska barrskogsområdena under perioden 1580-1660. De användes flitigt inom gruppen skogsfinnar, men då allt som oftast i muntlig form. I skriftliga källor förekommer de bara sporadiskt och oftast i förvrängda former, dock alltid med skandinaviska förnamn och efternamn. Traditionen, med de östfinska släktnamnen, blev uppmärksammad och kom att få en mer tydlig accentuering då C.A. Gottlund gjorde sina dokumentationer och genomförde sitt politiska manifest på finnskogarna under 1820-talet. Här framlade han ett förslag om ett skogsfinskt härad på gränsen mellan Norge och Sverige, specifikt över Finnskogen, inför den svenska riksdagen 1823. Han dokumenterade i samband med detta, hur väl vetskapen och traditionen ännu var kring de östfinska släktnamnen och hur de fortfarande både var levande och i bruk bland befolkningen. Släktnamnen användes till vardags, inom den skogsfinska befolkningen, med stor sannolikhet fram till 1850- och 1860-talet. I vissa släkter kom dock släktnamnen att brukas betydligt längre.

Olov Olovsson, som sammanställde och publicerade C.A. Gottlunds dagböcker, önskade sig en revitalisering (återtagande) av de skogsfinska släktnamnen. Så blev inte fallet, men när släktforskningen under sena 1900-talet och in på det nya årtusendet uppmärksammat och återskapat statusen på dessa släktnamn, ligger det inte långt ifrån än att Olov Olovssons tanke så småningom kanske kan komma att realiseras i någon form. Jag, Niclas Persson, likt många andra ättlingar till skogsfinnar har ofta en uppsjö av finska släktnamn i våra anor, och inget hindrar att man använder sig av dessa för att återknyta till sina rötter. Det är ju så att dessa namn är vår historia och man kan fråga sig i denna tid, då en ny namnlag träder i kraft i Sverige 2014, där det är fritt att ta vilket efternamn som helst, så länge inga protester hörsammas, om inte de gamla finska släktnamnen är en bättre skatt att ösa ur än den flod av nyligen konstruerade eller något överutnyttjade efternamn som är i cirkulation.

I dagens Finland fortlever dessa släktnamn i en mer reell vardaglig form, men eftersom Finland under början av 1900-talet genomgick en skriftspråksreform, med en ny namnlag som följd, kom en stor majoritet av de östfinska släktnamnen att mista i:et i -inen, vilket gör att de skandinaviska formerna är mer historiskt bevarande än formerna i Finland (jmf. t ex. Tenhuinen och Tenhunen).


Niclas Persson  Tenhuinen…Rämäinen…Hämäläinen .. etc.
Ordförande i Solør-Värmland Finnkulturförenings svenska avdelning

Nettredaktor og vevskredder: Bente Imerslund, web (at) finsk.no eller benteime (at) online.no